Anonym

skriv om ditt liv. om hur det är att leva vidare efter allt som skett, om att vara stark, om vad du gör om dagarna,dikter politiska åsikter allt möjligt. dina inre tankar helt enkelt. presentera dig själv..


Fick denna komentaren idag när jag loggade in...
Tänkte jag skulle först och främst tacka för komentaren alltid kul att se att folk läser och älskar att läsa komentarer...
Sen hur tacksam jag än är över att ni komenterar så önskar jag att ni skulle lämna ett namn..
Finns inget tråkigare än anonyma komentarer hur roliga och bra dom än är... Blir så opersonligt tycker jag ...





Sen tänkte jag väl att jag skulle börja med att göra ett inlägg åt denna komentaren då jag försöker gå igenom önske målen...

Skriva om mitt liv försöker jag göra här... Så det får komma en dag i taget...
Hur det är att leva vidare efter allt som har hänt?


Jadu det var svårt det..

Att förlora honom var det värsta som någonsin kunde hända..
Jag minns den dagen som det vore igår...

Jag satt och smsade med honom på eftermiddagen...
Och mitt i en konversation slutade han bara svara...
Sista smset jag fick från honom var kl 14,49
Kommer aldrig glömma det kl slaget...
Jag fattade inte ritkigt varför han slutade svara och fick sedan reda på att han blev dödsförklarade 15,35....jag skrev ett par sms till honom utan svar..

Jag gick ut och satte mig på gården med grannen och hennes barn...
Men hela tiden kändes något så fruktansvärt fel..
Jag tänkte inte på honom och tänkte inte att det skulle vara något så, utan jag mådde bara allmänt dåligt.. Gick ett par timmar och sen kollapsade jag..
Som ni som läste min förra blogg reda vet, så har jag epelepsi..
Och självklart fick jag anfall, dom ville inte ta slut så det blev ambulans ut till sjukhuset...
Vaknade upp på IVA runt 3 tiden på natten... och något stämmde inte..
Tänkte fortfarande inte på honom utan något stämde bara inte...
Läkarna och mamma försökte lugna ner mig men det gick inte...
Efter många om och men så fick jag skriva ut mig själv, mot läkarnas rekomendationer..
Mamma och jag åkte hem och jag somnade direkt...
På morgonen vaknade jag av att mamma kom in och väckte mig..
Jag blev skit sur och väldigt irriterad över att hon väckte mig och bad henne låta mig vara och vände på mig... Då hör jag bara mamma

Du måste vakna nu det är viktigt.

jag ytterligare en gång låt mig sova...

Då hör jag mamma igen, Natalie måste vakna det är viktigt..
jag skit irriterad frågade till slut var det var, och vände på mig..
Jag såg mammas ansikts uttryck och insåg att något verkligen var fel..
jag frågade vad det var och mamma tittade på mig och sa.
... har blivit skjuten.
Jag svarade inte utan bara kastade mig över min telefon och började ringa honom..
Han svarade inte..
Jag skrek på telefonen och bad han svara med fick ändå inget svar..
jag tittade på mamma och frågade var han låg någonstans, och gick upp ur sängen och började leta efter mina kläder... Mamma frågade mig vart jag skulle och jag sa att jag skulle till sjukhuset till honom och frågade förbannat en gång till var han låg någonstans...
mamma titade bara på mig med tårar i ögonen.
Jag fattade att något var fel, så med rädsla i hela kroppen frågade jag henne, lever han?
Och mamma svarade nej.

I samma ögonblick som han sa det ordet, föll jag till marken och bara brast ut i gråt.
jag fortsatte självklart ringa hans telefon, men självklart fick jag inget svar.


Min tjejkompis som mycket väl visste om oss, hade loggat in på facebook den morgonen och sett hur många som helt skriva R.I.P....
Hon började direkt kolla upp bilder och såg till slut att det var honom dom pratade om.
Hon hade ringt till mamma och berättat och sagt till mamma att hon var tvungen att berätta det för mig för hon klarade inte av att göra det själv.

Mitt i allt gråt och chocken reser jag mig upp springer ut till datorn, och börjar läsa vad dom hade skrivit i tidinigarna...
Detta kanske låter konstigt men ja jag loggade in på facebook.
När jag loggade in där så allt jag såg var bombaderade bilder och texter angående honom.

Jag fortsatte att ringa hans telefon men han svarade inte...
Jag ringde genast upp hans pappa för att få det bekräftat, och när hans pappa svarade så mötes jag enbart av en gråtande röst.


Jag var helt förlamad i hela kroppen den dagen...
Jag bara satt där och grätt.
Jag pratade inte, jag ville inte se någon.
Jag bara stirrade ut i det tomma och grät.

Jag kunde inte tro att det var sant, och helt ärligt så har jag fortfarande väldigt svårt för att tro på det... eller jag kanske tror på det men jag kan inte acceptera det.


Dagarna efter detta var fruktansvärt jobbiga och jag fortsatte och ringa hans telefon hela tiden .
 
Till slut insåg jag att jag var tvungen att säga förväl till hon och skcikade ett sista sms till han där det stod.


Jag kommer aldirg att glömma dig och du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
jag vet att du inte kan läsa detta men jag måste skriva det ändå.
Du var den mest underbaraste människan som fanns och du fick mig att känna mig så speciell.
Sorgen jag känner just går inte att beskriva bara tanken på att jag aldrig kommer få känna dina pussar, kramar eller höra din röst igen är som en kniv i hjärtat på mig. Jag kommer alltid att älska dig och aldrig glömma dig.
Detta får bara inte vara sant jag hoppas att detta är en mardröm som jag snart kommer vakna upp ifrån  med dig vid min sida, jag tror jag har ringt dig tusen gånger ända sen jag fick beskedet och hoppas på svar men allt jag får från telefonen är signaler inte din röst. kommer bli svårt att fortsätta leva utan dig, jag älskar dig då nu och föralltid min babyboy minns du? du kalla mig baby girl och jag dig babyboy det var vi två mot världen en gång i tiden.
Jag glömmer dig aldrig, jag hoppas du har det bättre där du är, R.I.P mitt älskde hjärta jag kommer alltid älska dig, livet kommer bli tomt utan dig...


Dagarna efter detta spenderade jag mycket tid hemma hos hans familj, med hans mamma och pappa. Dagarna var fruktansvärt långa och jag försökte hela tiden hitta svar.
Jag läste igenom vart ända forum som skrev om det, vart ända liten artikel som fans där ute.
Folks komentarer.. Jaaa jag letade överallt och läste allt.
Jag gjorde allt för att hitta svar.
Men det kom aldrig några..

Jag var på bårhuset och såg hans kropp 2 veckor efter hans död..
Jag ville igentligen inte gå dit, men ingen annan skulle gå och jag kunde inte låta honom försvinna utan en sista kärleksfull beröring.
Han hade gått igenom tillräckligt mycket skit, dom hade skjutit han med flera skott, dom har skärt och undersökt honom, jag kunde inte låta han försvinna och inte få kärlek en sista gång ...
Så för hans skull bestämde jag mig för att gå dit...

För min egen skull ångrar jag min sjukt mycket att jag gjorde det...
Men jag är sjukt glad för hans skull..
Även om jag inte vågade röra honom, så var jag där.
Och jag pratade med honom. Och jag sa till honom, att jag aldrig någonsin skulle sluta älska honom.
Jag fick inte fram speciellt mycket ord ur min mun... jag vara på så chockad över att det var han som låg där...
det var fruktansvärt.. Det är absolut ingenting jag någonsin hade rekomenderat till någon att göra..
Det var något av det värsta jag gjort i hela mitt liv..
Han bara låg där.. Det var han som låg där i kistan men jag kunnde ändå inte fattade...
Jag satt bara och väntade på att han skulle resa sig ur kistan..
Jag kunde inte fatta att han var död.. Att han inte skulle resa sig...
Hur kunde det vara möjligt?
Han låg ju där mitt framför mig, han såg exakt ut som sig själv.
Men han var livlös.. Han rörde inte sig... inte ens ett andetag, ingen rörelse under ögonlocken ingenting. Bara helt stilla...


Den bilden av hur han såg ut i kistan har förföljt mig..
Även om han såg ut som sig själv, så såg man att han var död..
Han var ursäkta uttrycket, likblek.
Från näsan och neråt, var han helt grå gul och från näsan och uppåt var han hudfärgad..
Jag fattade inte riktigt varför, men fick förklarat för mig av begravnings entrepenören som var där att det var blåmärken efter skotten han fått i ansiktet.
Tack och lov var dom välditg skickliga och hade täckt över hålen med lådsas hud.

Jag har bombaderat mitt hem med bilder på honom, och på oss..
Inte för att jag vill... Men för att jag är tvungen..
Jag hade helst bara velat försöka att undvika alla bilder på honom för jag vet att varje gång jag tittar på en bild av honom så brister jag...
Det knäcker mig, och jag påminns hela tiden om att han inte är här..
Men jag har inget annat val... Efter den dagen på bårhuset, så spelar det ingenroll vilket minne jag än tänker på jag ser bara det ansiktet i kistan..
Så jag har bombaderat lägenheten med bilder för att inte glömma bort hur han verkligen såg ut.
Och det har börjat hjälpa... Men det är fortfarande det ansiktet i kistan som jag ser när jag tänker på honom tyvärr...


Sen var det dags för begravningen.. Jag tror det var den som knäckte mig mest.
Att se hur många som sörjde honom.

Men det som knäckte mig mest var skiten jag fick ta.
Att höra allas komentarer, att se vad alla skrev.
Alla hade sina egna historier.
Sina egna veriationer.
Jag har aldrig velat ta ifrån någon den relationen dom hade till honom.
Jag var tyst och lät folk prata.
Frågade någon mig något, så svarade jag .
Men folk försökte ta ifrån mig vår historia.
Vissa människor kunde inte acceptera hur läget var.
Jag fick utstå fruktansvärt mycket skit av väldigt många, men jag även fruktansvärt mycket stöd, och jag har funnit väldigt många nya vänner i allt detta.
Vänner till honom som ställt sig vid min sida och stått där dags som natt.
Folk jag inte ens kännde men som kände honom som har tröstat mig och funnits där för mig fruktansvärt mycket.


Nu har det gått lite mer än 4 månader sen det hände.
Och neej det har inte blivit lättare.
Att fortsätta leva hade jag inget annat val.
Jag lovade honom att aldrig sluta leva, att aldrig sluta kämpa..
Han var min styrka... Han stod vid min sida hela tiden. Oavsett vad folk än sa, tyckte eller tänkte. Så var han alltid den första med att försvara mig. Den första med att skydda mig.
Och oavsett hur hemsk jag än var så lämnade han aldrig mig.

När jag mådde som värst så var det han som byggde upp mig.
Vi hade sååå mycket planer, och vi pratade så mycket hela tiden om allt vi skulle göra.
Så jag har fortsatt leva för hans skull.

Tro mig det har funnits stunder då jag bara har velat ge upp ..
Saknaden efter honom är obeskrivlig.
Det går inte att förklara vilka smärta det är att förlora någon man älskar så högt på jorden.

Dagen han dog så förlorade jag, min bästa vän, mitt livs kärlek, och en del av min barndom.

Att fortsätta leva efter allt som har hänt.
Det är fortfarande inte över.
Och det kommer aldrig vara över.
För saknaden kommer aldrig ta slut... Smärtan kommer aldrig försvinna.

Dom första veckorna efter att han hade dött så kunde jag inte förstå hur jag skulle klara av att fortsätta leva.. Jag såg inget sett i världen hur jag skulle kunna klara av den smärtan.

Men man är starkre än vad man tror.
Helt plötsligt hade det gått en månad, sen två, sen tre och nu är det lite mer än 4 månader sen han.


Jag vet inte hur jag fortsätter, men dagarna dom går.

Jag gråter fortfarande jätte mycket.
Och jag är livrädd.
Livrädd för att aldrig kunna älska någon annan,
Livrädd för att behöva leva ensam resten av mitt liv.
Livrädd att aldrig kunna känna lycka igen.
jag är livrädd för allt.

För utan honom känner jag mig som ingenting.
Jag känner mig fruktansvärt menningslös och då kunde jag verkligen inte se vad det fanns för mening med att fortsätta leva.

Men han har vissat mig vad det finns för anledning.
Jag lever för honom, jag lever för hans och min familj.
Och jag lever för mina vänner.
När allt detta hände så insåg jag verkligen vilka som var mina vänner och inte.
Vissa vänner förlorade jag, eller dom flesta rättare sagt.
Men dom som står vid min sida idag, dom är guldvärda.
Dom stod ut med alla mina tårar och gör det fortfarande.
Dom stod ut med all min ilska och tar den fortfarande vilken dag iveckan som det än behövs.
Så sent som för någon dags sen.
Alla sa till mig hela tiden att jag var aggresiv och arg hela tiden vilket jag själv ABSOLUT inte tyckte att jag var.
Jag tyckte att jag hade en väldigt bra dag igentligen.
Men alla andra reagerade.
Vad gör mina vänner, dom sa så elaka saker till mig.
Eller kanske itne elaka. Men saker man igetnlgien itne säger till någon som sörjer så mycket.
Dom fick mig såååå arg, så till slut bara brast det för mig..
Jag bara skrek och skällde och tårarna dom kom och jag bara grätt och grätt och grätt och sen skrek jag, jag sa alla möjliga ord till dom.
Smuts förklarade dom för att dom ens kunde öppna munnen och prata om honom i såna samanhang ... Jag var så arg...
Och när jag sedan gick ut på balkongen för att ta en cigg och lugna ner mig för jag stod inte ens ut med att titta på dom, kännde mig så sviken och ledsen över hur dom betet sig så kom dom ut till mig och sa... Förlåt men du insåg inte själv hur du var... Du var tvungen att få ut din ilska.. Därför provocerade vi dig...
Dom satt en lång stund sen och förklarade för mig...
Och dom hade inte menat ett ord dom sa... Dom gjorde mig arg medvetet... För jag hade suttit idagar, och lådsas som allt var bra när dom märkte såååååå väl hur mycket jag hade tryckt in.
Så dom gjorde vad dom visste skulle få mig att släppa ut min ilska..

En äkta vän ser osynliga tårar.
Det sa han alltid till mig...


Och mina vänner har verkligen sett mina tårar, trotts att dom har varigt på insidan...


Så på svar hur det är att leva vidare efter allt som har hänt.

Det går nog inte att förklara. Det bara är så.
på något vänster så lyckas jag alltid hitta ett sett att resa mig ur sängen på morgonen, och ta mig igenom dagen... Fråga mig inte hur ..

Vissa dagar är bättre än andra...
Vissa dagar gråter jag bara och är precis så som jag var dom första dagarna..
Då svarar jag inte på samtal, jag pratar inte med någon, om någon är i närheten av mig så ignorerar jag dom helt...
Jag sitter i princip ihopa kurad i soffan, med hans kläder på mig och hans tröja som jag sprutar ner varje dag med hans perfym....

Medans andra dagar, så viker jag ihopa hans kläder och med tunga andetag lägger dom i lådan och stänger ...
Sedan omringar jag mig med så mycket nära och kära jag bara kan och försöker ha så trevligt som möjligt, ockuperar hjärnan med så mycket annat jag kan...

Men varje dag är han i mina tankar, och varje kväll när natten kommer så är han den sista jag tänker på...


Livet utan honom är inte alls enkelt..
Jag vet det kanske låter som att jag var helt beroende av honom, och inte har någon självkänsla och liknande men nej det är inte så det är,...
Jag har alltid varigt en mycket självständig människa...

Men hans och min historia är så komplicerad och lång...

Vi har kännt varandra sedan vi var små barn...
Han var min bästa vän redan då...
Vi gick i skolan ihopa, och när vi blev äldre så gled vi ifrån varandra...
Men vi glömmde aldrig varandra...
Det kunde gå månader utan att vi pratade, men av någon anledning så hamnade vi alltid hos varandra igen... Det var precis som om ödet hela tiden förde oss tillbaka till varandra...
För oavsett hur mycket vi än letade efter varandra så hittade vi aldrig varandra, och sen när vi minst anade det så stötte vi bara ihopa.


Och tro mig det fanns preioder då vi inte hade någon kontakt alls, då jag sökte ihjäl mig efter honom, jag kontaktade alla jag kunde för att hitta honom utan resultat och han gjorde det samma.
Och sen wiipps så stötte vi på varandra..

Och ju äldre vi blev ju mer intim blev vår relation.
Vi började som bästa vänner.
Men det slutade med att han blev mitt livs kärlek.

Han var den första killen jag någonsin pussade, kysste, den första killen jag någonsin hade en kärleks relation till ens...

under hela året 2010 hade vi ingen kontakt sen i början av 2011 så mitt från ingenstans så dök han upp igen...
Efter det så var vi oskilj aktika..
Vi pratade varje dag, träffades flera gånger i veckan, hittade på massor av skoj..
Och för varje dag som gick utvecklades vår relation bara mer och mer...
Med honom kände jag mig hel...
Jag kände mig hemma med honom...

Ni kanske undrar hur det kommer sig att vi tappade kontakten hela tiden..

Grejen med honom var, att han var en mycket hemlighetsfull person.
Han höll allt inom sig...
Och vi kunde prata konstant sen mitt från ingenstans så var han borta igen.


Dom sista månaderna vi spenderade ihopa började jag förstå mer, och han började öppna sig för mig.... jag insåg att hans liv var mycket mer komplicerat än vad han har velat visa.
Han var fortfarande mycket noga med att jag inte skulle ha någon information och liknande. Men han berättade hur han mådde och förklarade varför och liknande...
Hela vår relation ändrades till något helt annat än vad det någonsin har varigt...

Vi hade alltid varigt mer än vänner, men vi lät det aldrig gå tillräckligt långt för att bli något mer..
Just för att vi inte ville förstöra den speciella relationen vi hade, för den var sjukt speciell..

Men ju mer tid vi spenderade ihopa dom sista månaderna, ju mer klamrade vi oss fast.
Så som vår relation utvecklas och vad vi blev i slutändan.. Var något jag aldrig ens hade kunnat fantisera om..

Han var min hjälte....
Min räddare i nöden..
Jag har aldrig öppnat mig för en människa så som jag öppnade mig för honom.
I hela mitt liv har jag alltid kännts att något har fattats...
Förutom när jag var med honom.

Han trodde på mig, och på den jag var...
Han älskade mig för den jag var och inte för den jag kunde bli.
Han ville aldrig att jag skulle ändra mig, han försökte aldrig hindra mig från något utan uppmuntrade snarare bara mig, såvidare inte det var skadligt för mig självklart.

P.g.a hans kärlek så växte jag som människa...
Jag var lycklig. Jag var hel.

Jag kommer aldrig bli hel igen.
Jag kommer aldrig bli samma människa igen.
Och jaa jag känner mig fruktansvärt tom, och menningslös utan honom .

Det sägs att alla människor har en andra halva, och inte förän man har hittat den halvan är man hel. Så är han för mig.
Han var min andra halva. Den pusselbiten som behövdes för att göra mig hel.
Som jin och jang.
Den kan existera ensam, men endast vara hel tillsammans.

Jag är inte hel längre och kommer aldrig bli det igen..
Alla säger till mig att dagen kommer komma då jag kommer träffa någon ny, att jag inte kommer leva ensam resten av mitt liv.
Mycket möjligt.
Men så som jag känner nu så kommer det aldrig hända..
Och även om det skulle hända, hur skulle det kunna funka?
Han tog mitt hjärta med sig till graven, och jag kommer aldrig kunna älska någon på det sättet?
Finns ingen halva kvar där ute för mig.
Jag begravde min andra halva.

Jag vet inte riktigt vad jag mer ska skriva... Känns nu som jag bara upprepar mina ord... Kanske för att jag inte riktigt kan sätta ord på mina känslor, och vet inte riktigt hur jag ska förklara eller uttrycka mig för att ni ska förstå..

Jag tror att man måste gå igenom det själv för att verkligen kunna förstå och fatta vad det är jag menar...

Vila i frid min älskade ängel..
Du lovade mig att aldrig lämna mig och alltid stå vid min sida..
Du höll det löftet, för jag vet att även nu när du är död, så finns du hos mig..

Seni seviyorum askim benim.