Idag har det gått två år sedan du dog, kommer jag någonsin att kunna släppa taget om dig? Kommer sorgen någonsin bli lättare att leva med? 

Kommer jag någonsin till att kunna sakna dig så jävla intensivt?
Två jävla år har passerat och än har inte tårarna tagit slut, två jävla år har passerat och tomrummet du lämna i mitt hjärta värkar bara växa ...
Kommer livet någonsin kunna bli det samma? Kommer jag någonsin till att kunna komma över dig?
När ska det sluta göra ont? Två år har gått & fortfarande väntar jag på dina samtal.. Har inte kunnat radera ditt nummer, än idag skickar jag sms till dig då och då och hoppas på svar...
Jag kan fortfarande ringa ditt nummer och hoppas på svar, men allt jag får höra är abonnenten du söker kan inte nås för tillfället, och varje gång tänker jag , det är inte för tillfället det är föralltid...

Jag vill berätta för dig hur mycket jag saknar dig, hur mycket jag älskar dig, men det är så svårt när allt jag har kvar från dig är en sten, en sten som visar vem du var, en sten som betyder att du är död... Allt jag har är en grav ...

Hör du mig ens? Är du kvar här hos mig? Jag vill förstå, jag vill förstå vad som var meningen med detta.. Meningen med att du skulle dö!
Jag vill så gärna förstå, men jag kan inte se en rimlig förklaring till hur detta kunde ske...

Dom tog dig kanske i från mig, men dom kan aldrig ta mina minnen...
Jag lever med den konstanta påminnelsen om att alla våra stunder är över, det kommer inga fler minnen, det kommer inga fler dagar tillsammans..

Det sägs att tiden läker alla sår, men det har jag slutat tro ...
För såren i mitt hjärta är fortfarande kvar, djupa och blödande, och för varje dag som går blir såren lite djupare och blödningen lite större ... Jag försöker hälsa på din grav, jag försöker tro på att du är där, jag försöker prata med dig men jag finner inga ord, allt jag ser framför mig när jag sitter där är en påminnelse om att dina fel steg kosta dig ditt liv, allt jag kan tänka är hur brutalt ditt liv tog slut...

Idag när jag satt vid din grav tänkte jag för mig själv, vid den här tiden för två år sen levde du, vid den här tiden för två år sen satt du och åt, skrattade och hade kul, du hade ingen aning om att det var dom sista minuterna kvar av ditt liv, du hade ingen aning om att fu snart skulle lika på marken i en pöl av blod fylld med pistolskott genom din vackra kropp...

Jag försöker finna min tröst i Milio men det är svårt, för min högsta önskan är att jag kunde ge han dig... Att du skulle få se han växa upp, ta del av hans liv... Om jag kunde ge min son vilken gåva jag än ville så hade det varigt dig...
Min son förtjänar det bästa, och du är det bästa jag vet... Önskar så innerligt att Milio skulle få växa upp med en människa som dig ...

Vad jag än gör, vart jag än är, varje steg jag går & varje andetag jag tar påminner mig om dig... Så när ska det ta slut?
Två år sen du dog, men sorgen känns lika mycket idag som den gjorde då... Jag har gråtit tårar av blod, fyllt bäckar, sjöar och hav och jag finner inget stopp...

Ingen & då menar jag INGEN kan någonsin ta ifrån mig det vi hade, det jag minns, våra stunder, våra minnen..
Många som försöker men ingen kommer lyckas, för så länge jag andas kommer jag ha dig i mitt hjärta och jag kommer alltid älska dig till mitt sista andetag och även efter det ..

Vila i frid min älskade ängel,